Blod, svett och tårar.....

Oj vilken respons mitt inlägg fick om aveln….(mest positiv)
Det var inte min mening att ”sätta mig på höga hästar” eller att trampa ngn på tårna….

Jag är ny som uppfödare (inte kommit ut puppstadiet än) men jag har ändå rätt till mina åsikter.

Ska försöka förklara:

Om du parar Fia med Pelle som båda har korrekta bett, kan du då få avkommor med underbett??
Om du parar Fia med Pelle som båda har knän UA kan du då få avkommor med knäledsfel??
Om du parar Fia med Pelle som båda har Ögon UA kan du då få avkommor med ögonfel??
Om du parar Fia med Pelle som båda är symtomfira och scannade för SM (syngoromelia) kan du då få avkommer med detta??

Svaret är naturligtvis JA på alla dessa frågor. Därför är avels biten såååå svår!!!

Nu är mina hundar jag placerat om inte sjuka på ngt sett alla har alla intyg UA men jag tycker ändå inte att dom har ”hållt måttet”.
Hade det varit enkelt så hade vi kunnat para Champion tiken som är UA på allt med Champion hanen som är UA på allt så hade vi fått Champion barn med UA på allt.
Men så är det naturligtvis inte.
Vad jag blir sur på är att jag inte tycker att alla försöker göra sitt absolut bästa…… för det kan gå fel i alla fall.

Det är många som reagerat på att jag inte ska avla på Titti mer. Som ni vet fick hon Eklampsi när valparna var 2 veckor och hon mådde inte bra av att inte får vara med sina valpar, hon hade stor sorg i hjärtat…..
Nu vill jag inte att hon ska få vara med om detta igen men vissa tycker att herregud hon är en frisk hund 5 år hjärta UA det är väl bara att köra på… och ja det kanske inte vore fel men JAG vill inte ta den risken …

Det är inte lätt att placera om en hund, jag minns det första, Ken en jättesöt tricolor hane vars ena testikel åkte upp och ner som en jojo….
Men när han var 6 månader och stenen varit ”uppe” nästan i en månad så sålde jag honom. Han åkte på en fredag, jag grät mig igenom hela helgen… men på Onsdagen trodde jag att jag skulle bli tokig av sorg, jag ville ha tillbaka honom…. Min Ken….
Men när 1 vecka hade gått så mådde jag lite bättre…. Nu blir det faktiskt lättare och lättare… men när Millie åkte förra veckan åkte jag stor tjutande hem till Per & Peter som fick stå ut med mitt grinande några timmar……

Hundar och avel är blod svett och tårar……. Men såååå roligt!!!!!!!