Lisa rensade lite på sin dator och hittade denna text.
Hon skrev den för 3 år sedan när hennes älskade ponny Winston var svårt skadad...
Lisa var 13 år då.
Winston blev frisk !! Och såldes senare till en familj vi känner.
Tårarna rann när jag läste detta, kommer ihåg det som om det var igår......
Oj vad vi kämpade med honom, när Lisa skrev denna text så trodde vi inte att han gick att rädda.
Det är helt sjukt älskling. Att vår helt underbara historia kommer sluta snart, efter nästan 3 år med framgång, lycka, glädje men också motgångar.
Du har varit min vardag så länge kan jag minnas, så jag kan inte förstå hur det kommer kännas när du inte finns för mig längre.
Jag hade aldrig, aldrig kunna tänka mig en bättre ponny än dig, Jag hoppas verkligen inte du tycker jag sviker dig nu, vi har ju försökt så länge, men allt kan man inte göra nått åt älskling. Är så ledsen.
Allt du lärt mig, allt vi lärt oss tillsammans det går inte att ersätta med något annat.
Jag är så glad att ingen kan ta ifrån mig alla minnen vi delar.
Alla gånger vi stått bland de placerade, alla gånger vi lett ärevarven, alla gånger vi racat i skogen, Hade aldrig kunnat få bättre fem år. Men saker och ting förändras killen och jag tycker detta är fruktansvärt orättvist.
Sommaren 2006 blev vår bästa säsong, allt lossnade och jag njöt varje gång jag red dig och kände den där känslan av att allt stämde till 110%.
Framgångarna kom och vi var med och fajtades på den högsta nivån. Det var vårt mål och vi klarade det.
Det tar på mig att se dig som du är idag, det är inte heller rättvist mot dig. Jag hoppas verkligen inte du är besviken på mig, vi har gjort vad vi kunnat men det räckte inte.
jag ska berätta om dig i framtiden för mina barn, mina vänner allt.
Du är helt otrolig killen och du har gjort så mycket skillnad i mitt liv.
.jpg)
