Ella, vilken dramatik!!!

Igår morse när jag var på morgon promenaden fick jag ett samtal från Anna ( hon fick ta över 2 tikar från mig för två år sedan, Ella och Wilma). Ella hade varit hängig dagen innan och igår på morgonen var det lite blod i hennes korg. Hon löpte i April så hon visste att det inte var löp igen.
Vatten skålen var åxå tom på morgonen...Jag misstänkte starkt livmoderinflammation....

Jag bad henne att genast åka till Västa Djursjukhuset där jag skulle möta upp henne.
När jag kom hade dom precis kommit in på ett rum och Ella låg bara där på golvet helt utstlagen...Lilla gumman... Hon lyfte på huvudet när jag kom och viftade lite på svansen men inget mer....I normala fall så hade Ella pipit och levt om när hon ser mig, det är en ganska
"pratig" liten tik. Hon hade lite blod i sina bakbyxor och luktade illa.....Magen var ganska rejält svullen......

Anna väntade på att en veterinären skulle komma för att ultra ljuda hennes livmoder. När Vet kom så frågade jag om det verkligen var nödvändigt att ultra ljuda henne t om jag kunde se att det var ingen tvekan om att det var livmoderinflammation. Veterinären höll med och bad sköterskan om ett blodprov för att kolla njur och lever status innan operation. När vi väntar på svaret så började Ella plötsligt att blöda REJÄLT..........Det bara rann blod ur henne... Jag sprang och hämtade sköterskan som genast sprang med Ella i famnen till operationen. Jisses livmodern brast...... Det blev en akut operation....Vilken dramatik.......

Nu gick operationen superbra och Ella får komma hem till familjen Olsson redan i eftermiddag!!!

När jag såg Ella ligga där helt utslagen på golvet hos veterinären så började jag att gråta ....
Bara för att jag överlåtit Ella på "gamla" dar (hon var nästan 6 år då) så har min kärlek till henne inte avtagit...Jag ska erkänna att jag saknar henne inte här i min vardag men när jag passar dom eller dom kommer och hälsar på då gråter jag alltid......och undrar vad jag håller på med.....Överlåta några äldre hundar så att dom yngre ska få "plats".........
Det är baksidan med "hunderiet"....
Det är naturligtvis inte ett måste men jag har tagit dom valen och få stå för det.....
Men det är tufft....
Hela dagen igår gick jag som i dvala.....
Ringde Västra flera gånger för att höra hur hon mådde....
Jag var nog en pina i arslet för receptionisterna i går........

Nicklas undrade allvarligt om jag är en självplågare..... Och jag frågade: Hur menar du nu??
Ella är inte din hund längre, vad skulle du till Västra för?? Skulle det inte räcka med att Anna ringde efter operationen?? Jag blev skit arg på honom men fick lov att tänka till efter en stund..

Självklart hade han rätt på ett sätt men det är inte hur jag fungerar....
När mina vänners hästar har blivit utdömda och måste tas bort, vem har hållt i hästen när den har slaktas.... Jo jag....jag har säker hållt i 8 hästar (även 3 av mina egna).......
Jag hatar det och mår skit i veckor efteråt men om dom inte kan hålla sin häst...Någon måste göra det och jag "ställer" upp......
Dels för att se att allt går rätt till (jag har ett enormt kontroll behov...)

Har jag för mycket kärlek " i mig " ???? Eller är jag bara dum??Jag vet ärligt inte...
Men jag är "bara " 42 år, kanske jag vet det snart.....
Man kan ju bara hoppas......
Är jag en självplågare annars???