Landslagsman, svikare, flopp, comeback: Karlström

Landslagsman, svikare, flopp, comeback: Karlström
Av Patrik Persson – 16 maj 2011
Publicerat i: Fotboll, Nyheter
Utbuad, hotad, hånad. Allt det är saker som hände Nicklas Karlström som spelare för GAIS. Ikväll coachar han U21 mot IFK på Gaisgården. Vi är nyfikna på varför.

När namnet Nicklas Karlström dök upp i Gaissammanhang igen hajade jag till. Det var i samband med en hemmamatch på Gamla Ullevi mot Djurgården förra året. Nicklas presenterades i halvtid, och jag minns att jag tänkte ”att han vågar visa sig här”. Spridda burop hördes från Gaisklacken, ett mer massivt buande från bortasektionen.

Konferencier Anders Björklund hade försökt förvarna Nicklas. Sagt att det skulle kunna komma lite reaktioner. Nicklas själv hade skakat av sig varningen. Det var ju ändå 20 år sedan han hade lämnat Djurgården för GAIS.
– Jag får ju ta det mottagandet som en komplimang, att de fortfarande minns mig efter så lång tid, säger Nicklas.
På Gamla Ullevis mittplan svarade han, då trots förhandsvarningen förvånad över reaktionen, på Björklunds fråga om varför de buar med att ”de är ju bara idioter”.


Nicklas Karlström


1991 var 24-årige Karlström en av allsvenskans stora stjärnor. Den offensivt lagde innermittfältaren hade gjort sin första landskamp, en träningsmatch mot Norge, och var med i diskussionerna inför EM på hemmaplan 1992. Att GAIS inför säsongen 1991 gjorde det årets mest spektakulära värvning, och med sponsorn Skanskas hjälp lockade över en av allsvenskans hetaste spelare från konkurrenten Djurgården bidrog till att laget på förhand tippades som en guldkandidat tillsammans med IFK Göteborg, IFK Norrköping, Malmö och Örebro.

Övergångssumman var en miljon. Den fram tills dess största någonsin i Gaissammanhang, och uppseendeväckande om än inte unikt stor för svensk fotboll överhuvudtaget.

Då liksom nu blev Nicklas förvånad över fansens starka reaktioner. När Djurgården gästade GAIS på Nya Ullevi 1991 reste stockholmssupportrar ner natten före och sprejade hela arenan med budskap som ”Karlström – vi vet var din familj bor.” En prestigeladdad övergång mellan allsvenska konkurrenter är känslig från början, men särskilt mellan ärkerivaler, som GAIS och Djurgårdens supporterskaror var på den tiden.

När Djurgården och GAIS möttes i allsvenskt kval 1985 spelade Karlström för Kalmar FF. När GAIS spelade cupfinal mot just Kalmar FF på Råsunda 1987, och Gaisfansen slogs med djurgårdare på McDonalds spelade Karlström för Gif Sundsvall. Han hade kort sagt ingen aning om den laddade fiendskapen mellan klubbarna.

Själv hade han egentligen ingen större lust att flytta.
– Så här i efterhand förstår jag att Djurgården då låg väldigt långt framme med spelidé och rollfördelning i laget. Mina bästa år fotbollsmässigt var där, jag hade något av en tiaroll, lite som Wanderson i GAIS idag, men inte fullt så utpräglat. Jag kämpade mer. Men då var den rollfördelningen inte alls vanlig, åtminstone inte i Sverige, minns Karlström.
Så varför blev det GAIS då?
– Djurgården hade en väldigt dålig ekonomi och ville sälja. Året innan sålde de Stefan Rehn, 1991 var det jag och nästa säsong Jens Fjällström.
Bosse Falk, som var GAIS tränar då, motiverar värvningen med klassisk Gaisscouting:
– Karlström hade varit bäst på planen varenda gång vi mött Djurgården, klart jag ville ha honom till laget.

Till GAIS kom nyförvärvet med stora förväntningar. Klubben blev trea i allsvenskan 1989, fick besviket finna sig i en sjundeplats 1990 efter en säsong med bra spel men sämre resultat. Nio straffar och ett mål var en delförklaring. 1991 skulle GAIS bevisa att fjolåret bara var otur, och återta platsen som ett topplag som slogs om guldmedaljen.

Svensk landslagsfotbolls innermittsdynamo på 90-talet blev Jonas Thern och Stefan Schwarz, men GAIS heta nyförvärv Karlström var under åren då det hjälteförklarade bronslandslaget från VM 1994 byggdes upp med i framtodsdiskussionen. Han var med i truppen när förbundskapten Tommy Svensson coachade sin första landskamp, mot Grekland borta.
– Även om jag inte fick spela är det mitt största minne som fotbollsspelare, berättar Nicklas. Du kan göra en karbonkopia av gänget som var med då i Grekland och laget som tog VM-brons tre år senare.

Nicklas har sparat kallelsen till den landslagssamlingen. Brevet ligger i en låda på föräldrarnas vind. Han skrattar till.
– Det tycker ungdomarna idag är konstigt, de tror inte på att vi fick kallelser till landslaget med brev på posten.

Karlström var inget överraskande stjärnskott på fotbollshimlen. Han hade gått den långa vägen genom pojk- och juniorlandslag. I GAIS stack han ut direkt, delvis på grund av frisyren, ett långt hårsvall med antydan till hockeyfrilla. Och ett sjuhelsikes skott, som han gav ett smakprov på redan under försäsongen när GAIS vann Triangelserien genom att slå både Öis och IFK med 1-0. Skottet som gav segern mot Öis avlossades av Karlström.
– Det minns jag väl, säger han. Särskilt för att det var en del äldre där som efteråt sa att det var det snyggaste målet de någonsin sett på Gamla Ullevi, och det har ju gjorts en hel del mål på den arenan.

I Allsvenskan dröjde det tre matcher innan Karlström presenterade sig ordentligt. Efter en förlust och en oavgjord tog GAIS årets första seger, 2-0 mot Öster på hemmaplan. Det första målet satte Karlström på straff, med en cool chip utan ansats, stolpe in.

Men GAIS var på väg neråt. Laget befann sig i ett generationsskifte, som misslyckades. Tränare Bosse Falk hade skapat magi på 80-talet, med en fotbollsfilosofi som byggde på kontringar och hårt jobb, genomförd av spelare som var hans förlängda arm, som Lallo Fernandez, Mikael Johansson Lenna Kreivi och Tony Persson. Det kryddades med Samir Bakaou i en fri roll (trots att Falks första order till tunisiern var ”Samir go home”) och anfallare som Ulf Köhl, Magnus Gustafsson och Joakim Nåfors, perfekta för ett spel baserat på snabba omställningar.

Säsongen 1991 inleddes med att den hetlevrade Falk fick hjärnblödning, och efter tolv år som chefstränare var det många som tänkte att sjukdomen kunde innebära en snygg och naturlig sorti för ”Falken”. Men Falk återvände och trots att GAIS stundtals spelade okej var magin borta. De avgörande matcherna förlorades, och GAIS missade med knapp marginal att kvalificera sig för Mästerskapsserien, en nymodighet för året i den bantade tiolagsallsvenskan, där de sex främst fick göra upp om guldet på hösten, medan de fyra sämsta hamnade i Kvalsvenskan med topplagen från fyra stycken division 1. Tänk hockey med en twist, så är du något på spåren.

Nicklas Karlström blev en given syndabock för fansen. Det var ju han, det uppskrivna nyförvärvet som skulle lyfta laget. Jag var 14 år då, och tog om möjligt GAIS på ännu större allvar än idag. I mina ögon var Karlström en jätteflopp.
– Fast jag vann den interna skytteligan det året, invänder Nicklas, som gjorde nio mål i Allsvenskan 1991.
Han påpekar också att GAIS var en poäng från Mästerskapsserien, och att det hade kunnat bli guldstrid istället för Kvalsvenska, och såhär 20 år senare inser jag att det snarare var GAIS som då var dåligt för Nicklas Karlström, inte tvärt om.

Katastrofen som är nedflyttning undveks den säsongen. För i Kvalsvenskan var GAIS ett nummer för stora, och såg ut att gå mot en serieseger, men när kontraktet säkrades med tre omgångar kvar la laget av och förlorade tre raka. Genom att ha fyra serier direkt under allsvenskan skapades utrymme för Kiruna att få känna på allsvenskt motstånd. Så här i efterhand är det lite underligt att inse hur stora skillnaderna då var mellan toppen och nivån därunder, för när GAIS mötte Kiruna på Ullevi hånskrattade publiken åt motståndarna redan när de joggade ut på planen. Och fick inte alls äta upp det. GAIS gjorde tre mål på 20 minuter, och roade sig sedan med att hålla bollen inom laget och öva kortpassningsspel.

Upptakten inför Allsvenskan 1992 blev usel. Bosse Falks kontrakt löpte ut, och en grupp spelare ställde ett ultimatum till styrelsen. Antingen fasas Falk ut, eller så lämnar vi. Styrelsen svarade med att passar det inte så packa och stick. Mikael Göransson, Jens Wålemark, Pär Eriksson och Piotr Piekarczyk var fyra tongivande spelare som lämnade. Ersättarna blev hemvändande Liverpoolproffset Glenn Hysén och ett gäng oprövade spelare från lägre divisioner.
– Det kändes ändå bra på försäsongen, minns Nicklas, men när serien drog igång började det sprida sig en oro, och tanken att Mästerskapsserien, dit kommer vi aldrig att nå, och redan när du som spelare börjar tänka så är det en väldigt tung uppförsbacke.

Seriesystemet, som liknades med hockeyn alternativt en planskiss över ett kärnkraftverk, var skapat för att ge fler spännande, avgörande matcher. Men för lag som gav upp tanken på Mästerskapsserien blev Allsvenskan helt meningslös, eftersom det ändå var i höstens Kvalsvenska kontraktet skulle säkras.

I Allsvenskan 1992 mäktade GAIS endast med fyra segrar på 18 matcher, och slutade sist i tabellen. Hopplöshetens lågvattenmärke var 0-9 mot Öster på Värendsvallen. Karlström satt på bänken, på väg tillbaka efter en ljumskskada. Det stod 0-5 när Falk signalerade för att byta in Karlström Han tänkte snälla nej, jag vill inte. Det första som hände när han kommit in på planen var 0-6 till Öster.

Förtroendet för Falk var kört i botten. Nicklas drar sig till minnes en lagsamling, där spelarna försökte påverka Falk att ändra spelidén.
– Det var Simon Hunt som förde vår talan, han var en spelare som kunde mycket om fotboll. Vi hade idéer om mer spel på marken, över mittfältet och en tydligare rollfördelning i laget. GAIS var lite jantelag då, att alla ska minsann kämpa lika mycket och på samma sätt.
Falk lyssnade på spelarna och sög åt sig vad de hade att säga.
– Jag kommer aldrig att glömma hans svar, säger Karlström. ”Falken” vände sig mot oss och sa, ”det gäller bara att springa mer än motståndarna och vinna närkamperna.”

Den allsvenska säsongens enda höjdpunkt var 3-0 segern mot IFK på Gamla Ullevi. Två mål av Magnus Gustafsson, ett av Nicklas Karlström.
– Det är lite intressant med tanke på derbyt som a-laget spelade nyss och med tanke på att det är IFK vi i U21 ska möta nu, säger Nicklas.
– Oavsett hur det såg ut i tabellen då hade vi under min tid i GAIS ett mentalt övertag mot IFK. Vi gick in i de matcherna med sträckta ryggar och det var som att vi visste att vi skulle vinna. Sedan, när jag spelade i Häcken åren efter GAIS var det tvärt om. Häcken var slagna på förhand av IFK, jag kunde vara skitförbannad på den inställningen där, att oj, det är IFK vi möter, då kommer vi att förlora.

GAIS misslyckades med att ta en av de fyra direktplatserna till Allsvenskan i Kvalsvenskan, men fick en gratischans då Förbundet hastigt beslutat att lyssna på kritiken mot det krångliga seriesystemet och återgick till en rak allsvenska med fjorton lag. Två kvalmatcher mot Öis.
– Det är lätt att tro att det var dålig stämning i laget då, säger Nicklas, men det var det inte. Vi svetsades snarare samman som grupp, och inför den första kvalmatchen var vi laddade och inställda på att det här ska vi klara.

Det gick inte ändå. GAIS förlorade match nummer ett med 2-1, det var dessutom ”hemmamatchen”, vilket innebar att Öis skulle få tillgodoräkna sig mål på bortaplan.
– I den andra matchen kände jag uppgivenheten, minns Nicklas. Särskilt när de tog ledningen med 1-0 tidigt, då kom tanken att det här kommer vi inte att kunna vända.

GAIS åkte ur Allsvenskan, men Nicklas Karlström stannade kvar i högsta serien med nyuppflyttade Häcken.

Det är historien bakom att jag var en av dem som bidrog till de spridda buropen från Gaisläktarna när Nicklas presenterade på Gamla Ullevi ifjol, om än mest av nostalgiska skäl. Men det som är intressant är varför Nicklas, som föll bort från landslagsdiskussioner, gick från framtidslöfte i Djurgården till en anonym tillvaro mellan Allsvenskan och ettan hos Häcken – på grund av att han hamnade i ett krisande GAIS – och dessutom blev betraktad som en flopp och en svikare av klubbens fans, nu entusiastiskt arbetar som tränare i GAIS elitförberedande verksamhet.


Tränarkollega Westman tar han om Karlström efter en uppvärmning med grabbarn i U21


Spelarkarriären tog slut med en korsbandsskada 1997. En operation senare spelade Karlström för Mossen, men år 2000 gjorde en ”jätteskada” på det andra knät att han tvingades sluta som spelare även på den nivån. Men nu är Nicklas tillbaka i spel. I lördags gjorde han sex mål och spelade fram till tre när GAIS old-boys besegrade Öis med 9-6. Och som tränare för GAIS 19-åringar rycker han gärna in och fyller ut i matchmomenten om det saknas folk.
– Som vänsterback eller mittback klarar jag mig bra där på rutin och placeringsförmåga, men spelar jag på innermittfältet går det för snabbt, det är faktiskt lite jobbigt att inse, konstaterar 45-årige Karlström.

Nicklas började träna Mossens seniorlag, och det tackar han dottern för.
– Jag har tränat tösen lag, Askims tjejer födda -94, sedan de var ni år gamla. Härom året blev vi bland de fem bästa klubbarna i årskullen, och det var då jag fick lite blodad tand för tränarjobbet, berättar Nicklas.
Han påbörjade Fotbollförbundets tränarutbildning, och har hittills hunnit med steg ett och två.
– Men Mossen var inte riktigt min grej, fortsätter han. Där är det spelare som håller på för att det är lite kul att lira, och inget ont i det, men som tränare ville jag inte jobba med ett gäng där många kunde strunta i en träning för att de inte kände för det.

I november hörde Tony Persson från GAIS styrelse och ungdomssektionens sportchef Leif Gjulem av sig till Nicklas och kollade om han var intresserad av att coacha i GAIS elitförberedande.
– Det trivs jag mycket bättre med, för här är det killar som verkligen vill bli fotbollsspelare. Om de missar en träning så är de allvarligt sjuka.

Du blev betraktad som misslyckad när du spelade för GAIS, och utbuad när du gästade Gamla Ullevi. Ändå återvänder du till klubben.
– Ja, det kan tyckas konstigt. Mina bästa år som spelare var i Djurgården. Jag trivdes jättebra innan dess i Sundsvall och Häcken är en klubb som på 90-talet och även idag har väldigt mycket bättre ekonomiska förutsättningar än GAIS att bli riktigt bra.
Men…?
– Det var hur svårt det än är att tro två roliga år jag hade i GAIS, och framför allt hann jag känna att det är något visst med GAIS, något som inte har funnits i någon av de andra klubbarna jag varit hos. Det är svårt att pointa det, sätta fingret på vad det är, men det är något med atmosfären i laget, sammanhållningen, stämningen på Gaisgården… Det fanns där då och det finns där idag, något som gör att jag dras till klubben